Att tänka nationalstaten utifrån avkolonialiseringens sextio åriga historia.

del II av Marx grunddrag

Den andra texten om Marx tänkande, förklarande den marxistiska humanismen och historiematerialismen i en snygg sväng. Min avsikt i fortsättandet av denna korta serie om Marx är att skissa bakgrunden av Marxismen, som varit en betydelsefull källa i Kurdistans Arbetarpartis framväxt under 80- och 90-talet. Duran Kalkan pekade för några månader sedan, mycket träffsäkert ut, att Aposimen (dvs. Abdulla Öcalans senaste manifesten och tänkande kring ämnena Samhälle, Historia, Människan och Frihet) är tjugohundratalets ”socialism” och den slutliga brytningen med realsocialismen och kommunismen (i dess historiska gestalt). Därför är det intressant att förstå delar av Marxismen.

En av dem viktigaste frågorna

 

AT THE HEART OF ANY POLITICAL BATTLE
 

On male domination

Male domination is so rooted in our collective unconscious that we no longer even see it. It is so in tune with our expectations that it becomes hard to challenge it. Now, more than ever, it is crucial that we work to dissolve the apparently obvious and explore the symbolic structures of the androcentric unconscious that still exists in men and women alike. What are the mechanisms and institutions which make possible the continued reproduction of this age-old domination by men? And is it possible to neutralise them in order to liberate the forces for change which they are instrumental in blocking?

By Pierre Bourdieu  

Marx studium

I förra veckan lyfte jag fram några stycken av Rêber Apo om Kapitalism, Marxism och Människan. Här upplevde jag ett behov av en bakgrundspresentation av Marx tankar separat. Därför kommer en vän att presentera minst tre texter om Marx, veckorna framöver. Nedan presenteras så Marx elementära tankar i enkel tappning; skilj gärna mellan detta och Vänsterpartiet, Labour Party och annan populär-vänster, som i själva fallet är kapitalismens tvilling – dopnamn: anti-kapitalism.

 

 

I syfte att förklara Marx syn på ideologi skall jag till en början försöka skissa upp bakgrunder och element som utgör viktiga grundstenar. Till att börja med vill jag beröra förhållandet mellan idealismen och materialismen hos Marx. I de kärnfulla anteckningarna, Teser om Feuerbach, kritiserar Marx Feuerbach för att med materialism endast ha åsyftat det från tankeobjekten verkligt skiljda objekt och då utelämnat mänsklig verksamhet som en föremålsligverksamhet (se punkten 1 i teserna). När sinnlig verksamhet begränsas på detta vis utvecklas människans verksamma sidor av idealismen och utan hänsyn till ”en subjektiv praxis”. Skillnaden i detta hänseende blir att materialismen knyts närmare människans existens och vara. Den blir inte en separat fråga och begränsad till att förstås som idealismens motpol. Ty detta blir enligt Marx att begränsa materialismen till en rent akademisk fråga där tänkandets verklighet och overklighet tänks utan hänsyn till praxis (se punkt 2 i teserna). För att konkretisera detta skulle jag vilja tolka Marx, som så, att människan skall förankras i hennes materiella verklighet, utifrån denna materiella verklighet skall vi förstå och  begripa människan. Men här gäller det att betona relationen människa och materia. Det är i ett sådant avseende som det marxistiska tänkandet kan nå ett ontologiskt plan. Ursprungliga frågor kring människans existens bringas i ljus genom att de besvaras mot bakgrund av vad materia är, vad materia innebär för människan, vilket förhållande det har till innebörden av mänsklighet och att vara människa. Med materiell verklighet avses ”verkliga förutsättningar, som man kan abstrahera från sin inbillning”(Den tyska ideologin, sid. 139) och som kan faställas på rent empirisk väg.

 

Det materiella kan samtidigt som det utgör betingelser för det empiriska i tillvaron, tas i anspråk och bearbetas av människan till produkter och värden. Värden som inte på något sätt är i sig, om de ej ställs i relation till människan. Det är i och med med människans livsprocess som de får betydelse, dels såsom medel för hennes fysiska existens, och dels som resultatet av människans handlingar och engagemang i världen.

Detta är en av de viktiga grunder som stora delar av Marx filosofi och politik skall förstås mot.

 

Gästbidrag, författat av en medlem av en marxistisk bokcirkel.

Îdeolojiya netew-dewlet, Kapitaliz, Mirov

Em wexta li pêvajoya globalîzm û dewleta netewî dinerin, rewş berçavtir e. Rastiya netewî zêde tê sorkirin heta dewlet bi timî tê zevtkirin û ferdê berê hêz bi dest xistibû, dikeve pêvajoya ”morîbûnê.” Humanzîm û ferdê ku bi Ronesansê re mezin bûbûn, êdî dikevin pêvajoyeke serberjêr. Weke ku bibin hedefa êrîşê bi ser wan de diçin. Ev rastî bi tena serê xwe cudahiya di navbera nirxên Ronesansê û kapîtalîzmê de nîşan dide. Dema kapîtalîzm mezin dibe ferd piçûk dibe. Hûmanîzm dibe têgîneke hundurê wê pûç û bi navê globalîzmê li hemberî şerên çavsor ên çend şîrketan, dibe têgînek ku jê were fedîkirin. Ji bilî dewleta netewî, divê hemû saziyên din werin helandin û dagirkirin. Bi vî awayî prensîba ”ti nirx ji netew-dewletê mezintir nîne” tê li bakirin û di encamê de dewlet zirxekî pîrozbûnê li xwe dike ku ti çax û serdemê de nekarî vê yekê bi dest bixe. Her tişt ji bo dewleta millî! Ya rastîn, di bin perdeya dewleta millî de yan jî bi qurnaziyê her tişt ji bo kapîtalîst e.

 

Dewlet, bi taybetî jî dewleta netewî, wisa bi awayekî rêbirr ji bo kar û kara zêde xwedî sihrekê ye, netewparêzî wek îdeolojiya netew-dewlet, di astekê de ku ti mîtolojî, felsefe, têgihîştina dînî û baweriyê xwe negîhandibê, kiriye ekoleke bawerî û îmanê. Mîna hemû çav û dilên pêwendîdar kor bike.
 

Ji bilî fîgurên rastiya millî yên hatine nepixandin ti nirx û buha manîdar nînin. Pîrozbûn tenê di nirxên nepixandî yên millî de veşartî ne. Li hemberî vê, mîna ku ferd bikin endamê terîqetên serdema navîn, hewl didin bi ”terîqeta dewletê” ve girê bidin.

 

Rêber Apo, ur Parastina Gelekî

Marx, Kapitalizm û Netew

Marks û Engels vê pêvajoyê di Manîfestoya Komînîst de pir bi uslûbeke balkêş tînin ziman. Hinekî jî matmayî bûne. Wexta rola şoreşgertiyê jî didin kapîtalîzmê, bi israr tînin ziman ku divê berî gavekê texrîbkarî û bêînsafiya wê li dawiyê were hîştin. Kapîtalîzm ji her sîstema civakî nîne. Ew cureyekî sîstema civakê ya bi kansêr e. Pir girîng e, mirov bi giştî şaristaniya civaka çînî û bi taybet jî şaristaniya kapîtalîst wek civakîbûneke nexweş hûr bikole. Wexta mirov ji dayikê dibe nexweşiya kanserê pê re nayê. Piştî ku beden ji hevdu dikeve û li dijî vîrusan qabîliyeta xwe ya hînbûnê wenda dike, nexweşiya kanserê derdikeve holê. Di rastiya civakî de jî ya diqewime dişibe vê mînakê. Civaka di nav sîstemên şaristaniyan de westiyayî û sermayê xwe çizirandiye nav hemû hucreyên wê bi nexweşiya kanserê dikeve. Li gorî cureyê wê, hindik an jî pir, dikare bandoreke dijwar bike. Eger em şerê sedsala 20. tenê çareser bikin, wê ji gelek aliyan ve rastiyê eşkere bibe. Reqabet û hevrikiya zêde, kar, kara zêde, bê kar hîştin, feqîrî, birçîtî, nijadperestî, netewparêzî, faşîzm, totalîtarîzm, hunerê demagojiyê, texrîbkirina ekolojiyê, fînansa zêde, kesên ji dewletê dewlemendtir, bombeya atomê, çekên kîmyewî û biyolojîk, ferdparêztiya sînor derbaskirî, mirov dikare van hemû nuqteyên destnîşankirî wek cureyên kanserê yên sîstema kapîtalîzmê bifikire.

 

Distinction

Hêzên parastina gel ji dijberiya dewletê, yan jî alternatîfbûna hêzên wê wêdetir, bersiv dide hewcebûna bi ewlekariyê ya dewlet pêk neyne, tê de kêm dimîne û heta rewşa dewletê ya bi xwe dibe sedemê bê ewlebûnê. Yekîneyên parastina gel, ne artêşa rizgariya netewî ye, ne jî yekîneyên klasîk ên gerîlla ne. Ji ber ku gerîllayên rizgariya gel û artêşa rizgariya netewî bi giranî hedefa wê dewlet û îqtîdara wê ne. Dixwazin pirsgirêka îqtîdarê çareser bikin. Yekîneyên parastina gel nabe ku hedefek wê ya taybet ji bo damezrandina dewletekê û hedefa wê ya îqtîdarê – ji bilî mecbûriyetên objektîf – hebe. Mirov wezîfeyên wan ên bingehîn weha dikare destnîşan bike; wexta mafên gel ên qanûnî û destûrî hatin binpêkirin û dadgeriyê wezîfeya xwe nekir, wê mafên gel biparêzin; hewldanên demokratîkbûnê misoger bikin; dijberî êrîşan pêşengiya berxwedanê bikin; wê hebûna hawîrdor û çandî biparêzin.

Yekîneyên parastina gel li bajaran û reşahiyê dikarin bi awayekî guncaw xwe bi rêxistin bikin. Bi awayekî din mirov dikare ji wan re bibêje milîsên parastina gel. Wezîfeyên hêzên asayîşa herêmî bi cih neynin, ew dikarin tê de rol bilîzin. Ji ber ku şertên krîzê avahiyên civakî timî ji hev de dixîne û naverast tevlîhev dibe, xweparastina gelan û xwerêvebirina wan dibe yek ji mijarên sereke yên girîng. Ji bo derketina ji krîzê wexta li rêyên demokratîk hat gerîn, di vê pêvajoyê de ji bo bê ewlebûna zêde dibe li dawiyê were hîştin, hêzên parastina gel dikarin rol bilîzin.

Rêber Apo

Lejonets fabel

Det var en gång ett Lejon, Savannens och Stäppens Konung.

Han var törstig och gick ner till vattenstället för att dricka vatten. Där vid vattenstället stod en gasell och drack vatten. Lejonen tittade länge på Gasellen. Han tyckte att hon var det vackraste han någonsin sett. Hjärtat bultade hårt i hans bröst och han kände hur blodet rusade i hans ådror. Han var upp över sina lejonöron kär i Gasellen.

Han smög sig försiktig fram till henne. När han stod alldeles bakom henne talade han mjukt: ”Gasell, du är vackrare än himlen, månen och stjärnorna. Jag älskar dig”. Men när gasellen såg att lejonet stod så nära henne blev hon skräckslagen och försvann så bort med ett jättelikt hopp. Hon flydde för sitt liv, trodde hon. Det hjälpte inte mycket att lejonet ropade och bad henne stanna och lyssna…

Litet återgivande

Jag har tänkt skriva, men inte lyckats. Det finns dock en del saker att skriva och peka ut. Se följande.

Turkiska Milliyet släppte en nyhet om att över 900 böcker samt 2000 tidsskrifter lämnats till Rêber Apo, under de senaste 9 åren på ön Imrali. Det innebär, vid en matematisk snabbkalkyl att Rêber Apo läser ut ett verk/bok var tredje dag, året om, de senaste nio åren. För ett år sedan, ungefär, framgick ur mötesprotokollen att han var i företag med att undersöka och analysera Foucault och Hegel.

 Min Foucault û fîlozofên din lê kolan, niha jî Hegel lê dikolim. Xweþiya ku ez ji van digirim, xweþiya ku ez ji þoreþa bîrî digirim, bi tu tiþtekî din naguherim, ew min þa nakin. Ez ji bo hevalên di girtîgehê de ne jî dibêjim; her roj ku þoreþa xwe ya bîrî bikin, girtîgeh dê ji derve deh carî bêtir bibin cihên jiyanê.”

För ungefär ett halvår sedan nämnde Rêber Apo i ett mötesprotokoll att han begärt att få flera verk av den tysk-brittiske vetenskapsteoretikern och tänkaren Karl Popper. I förra veckans mötesprotokoll kom så ett längre resonemang kring Hegel och Marxismen. Den egna politiska filosofins gränser konturerades och distinktioner som följer här nedan uppmärksammades.

Felsefeya Hegel felsefeya klasîk a şaristaniyê ye. Ya min felsefeya şaristaniya demokratîk e. Divê felsefe gelekî baş were fêmkirin. Li Tirkiyê qira felsefê anîn. Felsefe nebe, têgihiştin nabe, têgihiştin nebe, evîn û eşq nabe.

Det finns egentligen mycket intressant att föra på scen när det gäller Rêber Apo. Den senaste veckan har jag tagit del av intressanta tal, texter och fragment ur verk; men det är svårt att redogöra här. Poängen ovan, som framgår för de som läst dessa tänkare är Foucaults betydelse i relation till Marxism och Poppers kritik av Hegel (även Marx).  To be continued…

 Några intressanta sidor och stycken ur böcker jag skummat, halvläst och läst skulle kunna citeras, men det får också löpa successivt. Framförallt kring befriade länders första tid av ”nationsbyggande”, men även generella problem kring Tredje världens länder och folk. De kurder som betvivlar frånvändandet av nationalstatstänkandet, måste se problematiken och de konceptuella linjerna i ljuset av Tredje världen, ty då uppenbarar sig även PKK:s paradigmskifte.

Stycke…

De invaderades sociala jag formas, liksom varje socialt jag, av den sociala strukturens socio-kulturella relationer och reflekterar därför den invaderade kulturens dubbelhet. Denna dubbelhet (som beskrevs tidigare) förklarar varför invaderade och dominerade individer vid en viss tidpunkt i sin existentiella erfarenheter ‘ansluter’ sig till det förtryckande duet. Det förtryckta jaget måste bryta med detta nära anslutande till det förtryckande duet, dra sig tillbaka från det för att se det mer objektivt, varvid det kritiskt ser sig själv som stående i motsättning till förtryckaren. När det gör det, ”överväger” det den struktur, i vilken det förtrycks, som en avhumaniserande verklighet. Denna kvalitativa förändring av världsuppfattningen kan endast åstadkommas i praxis.